Sillarna

Av Lars Åke Krantz


Flygmaskin sade pappa. Han var född 1914 och hade bara flugit två gånger under sitt långa liv och hade således behållit den naturliga skepsisen mot att packa in flera hundra människor i en plåtlåda som väger mer än tio långtradare och sen försöka få upp hela rasket i luften. 
Jag flyger oftare än pappa gjorde men ändå väldigt sällan och känner mig alltid så oerhört ensam i dessa sammanhang. Det börjar redan på Midlanda. Utanför entrén står minst tio taxibilar och flera limosiner. Chaufförerna slänger vant med resväskorna i gryningsljuset och doften av “raketbränsle” blandar sig med dieselångorna. Tempot är högt och det känns skönt att det bara finns en entrédörr så man slipper tveka och se villrådig ut.

Villrådig blir man däremot omedelbart i väntsalen. Väntsal föresten...låter inte det lite pjuttigt. Ankomsthall är bättre och här har vi nog litet av kärnan till min ensamhetskänsla. Hela flygets approach är liksom stor och yvig och världsomspännande. Att säga att man sitter i väntsalen medan flygmaskinen packas är inget ordval som rekommenderas om man vill verka trovärdig.

Nä...

-Tar en fika i ankomsthallen medan Fokkern taxar in låter bättre.

TV-apparaterna (fast här på flyget skall man säga monitorer) hänger i klasar i taket. Meddelanden på engelska brusas ut i högtalare och på väggarna lyser skyltar med ovanliga bokstavskombinationer. “Lufthansa”. “Landvetter”. Jag känner på orden stumt för mig själv.. Loffthansa.

Fingrar för tionde gången på biljetten i fickan när jag ställer mig i kön till biljettluckan, förlåt gaten skall det vara. Biljetten föresten den ser ut som ett julerbjudande från Shell. Ni vet en sån där liten katalog med glögg för 19.90, färdiginslagna CD-spelare, motorvärmarsladdar med påklistrade pepparkakshjärtan och på sista sidan en gratistvätt för 40 kronor.

Jag vet inte riktigt hur jag skall göra, om det är sidan 5 eller 8 som damen i blå uniform med guldmedaljer skall ha men jag tittar på två sillar framför mig som, ivrigt diskuterande beslutsförfarandet i Europadomstolen, bara slänger upp hela blocket på disken hos guldmedaljören. När det blir min tur gör jag likadant fast jag har ingen att diskutera med så jag tittar på henne istället. Konstigt. Klockan är tjugo över sex på morgonen och hon ser inte ett dugg trött ut. Otroligt vänlig och balanserad. Undrar när hon satt uppe i morse och huttrade över havregrynsgröten? Klockan 4?? 

Två vakter med UFO-grejer bestrålar min lekamen och sen är jag inne i ett rum med 100 sillar och jag känner mig så otroligt ensam. Det är nu man skall ta en tidning. Bara så där liksom. Tvärt emot allt man fått lära sig om att göra rätt för sig och betala först osv. Bara ta en tidning. Jag gör det pliktskyldigast. Helst skulle jag velat ha en Fantomen men den verkar vara slut så det får bli en Dagens Industri i stället. Fast den är inte lika kul. Det står att Hebiaktien kostar 4 öre. Konstigt, jag vill minnas att jag gav 2 kronor. Det är nåt vajsing på andrahandsvärdet på den aktien.

Som på en given signal reser sig alla och ställer sig på ett led och stirrar varandra i nackarna. Hundra gråblänkande kostymer i olika schatteringar. Ljusgrå, mörkgrå. melerade, med diskreta rutor eller diskreta ränder. Med identiska veck och kragar.

Alla grå, på rad med en avslutande svart fyrkant längst ner på golvet i form av en dokumentportfölj. Vid minsta vink rycker alla till och rinner iväg åt samma håll. Ett sillstim. Minsann ett sillstim.  Nånstans mitt i får jag syn på nåt avvikande. En okammad gubbe med jeansjacka och Gällivarehäng. Han har en plastpåse i handen. En alldeles vanlig människa sån som man kan möta i järnaffär´n eller på macken.

Han får, utan att veta om det, bli min trygghet på resan. Jag är inte ensam längre.
Läs Krantz kåseri i Bilsport Classic som kommer ut en gång i månaden.

Köp Krantz bok här

Ladda ner hela reportaget som PDF fil