Vädret

Av Anders Hjelm

Efter att ha lämnat den sköna sängvärmen häller jag upp en kopp kaffe och tittar ut genom köksfönstret. Regnblandade snöflingor, stora som navkapslar, dråsar ner från en mörkgrå himmel. Det är den 17:e maj, 2 grader varmt och Vårmönstring i Lindesberg. Helgen före var det 25 grader och sol men ingen Vårmönstring.

Sätter mig i Pontiacen och sparkar igång den på accpumparna. Choke har man väl bara på vinterbilar? Medan de 250 hästarna värmer upp väljer jag ut en skiva och trycker i stereon. The Silhouettes doo-wopar sig igenom "Get a Job" när jag åker iväg till bilträffen. Navkapslarna har stilla övergått i regn.

På träffområdet är det lika varmt, fast blåsigare. Jag inser att dagens samtalsämne inte kommer att vara fälgar, krom och lack, utan vädret. Det pratas väder som aldrig förr. Alla är på gott humör och de roliga väderkommentarerna duggar lika tätt som regnet. Vi funktionärer är klädda i långkalsonger, tjocktröjor, vinterjackor och regnställ.

Utanpå det har vi illgröna västar så vi ser ut som självlysande michelingubbar.

Efter en trög start börjar bilarna rulla in på området, råttsoffor jämsides med kromblänkande 50-talare och muskelbilar. För en gångs skull går alla omkring och kikar på varandras bilar. För att hålla värmen förmodligen.
Kaffekorgar, trädgårdsmöbler och filtar lyser med sin frånvaro. I stället är paraplyer lika vanliga som ölburkar i händerna på blåfrusna raggare.

På kvällen ska det naturligtvis cruisas. Jag placerar mig strategiskt mitt på gatan med den illgröna på mig för att visa var det är lämpligt att åka.

Pontiacen står bredvid och längtar till sommaren. Alla åker omkring och ser ut att ha roligt och jag sneglar längtansfullt in i en del bilar. Jag vet att de har värmen på och torra myggjagare på fötterna. En del kommenterar naturligtvis vädret genom nedvevade HT-rutor.

Regnet tilltar en stund för att plötsligt sluta.

Det dundrar till i paraplyt. Hagel! Ja, varför inte tänker jag, vi har ju haft alla andra vädertyper idag. Efter en stund är duggregnet tillbaka.

När grabbarna i en svart Buick '69 för femte gången erbjuder mig en öl är jag frestad att acceptera. En kylskåpskall Norrlands Guld är ju dubbelt så varm som jag själv är just nu.

Efter några timmar i ovädret sänker jag ner min stelfrusna kropp i ett hetvattenfyllt badkar. Den sexåriga dottern kommer intassande.

- Hur va'de på kroosingen, pappa? undrar hon.

När jag berättat om min dag och pratat om vädret, frågar hon:

- Ska jag tvätta dig på ryggen?

Då är värmen där igen.

Anders Hjelm