EN MAINLINE s BERÄTTELSE
På sensommaren 1951 börjad dom att planera mig och på försommaren 1953 började tillverkningen av mig i det kända bilmeckat Ditroit.
Efter det hände något konstigt jag blev ned packad i en trälåda och skickades iväg över dom sju haven, efter två veckor strandade vi i ett helt annat land. När trälådan slutligen öppnades trodde jag först att jag fortfarande var kvar i Amerika, för på det stora glasbeklädda huset stod det mitt namn FORD.
När jag senare tittade mig omkring kunde jag läsa FRIHAMNEN? Fri skinka nen, undra vad det betyder? Efter några dagar blev jag uppackad, nu tog det ju inte 9 månader innan jag såg dagens ljus som en hel individ utan i september rullade jag ut på lite ostadiga diagonaler. Ni skulle bara veta va folk tyckte jag var fin när jag stod i skyltfönstret på Ostermans bilhall i Marmorhallarna. Efter några dagar i hallen kommer en Ingenjör Lindström med fru in i hallen. Efter en rundtur i hallen och bland annat provsittning av min kusin Mercury kommer dom fram och sätter sig i mina säten. Dom blir båda två förtjust i mig på en gång och bestämmer sig på stående fot för att dom vill ha mig.
Skulle tro att min kusin var lite för mycket för deras plånbok. Mina färäldrar kom och hämtade mig efter en vecka ohh vad jag njöt av deras sällskap.
Nu följde några år med härliga turer oftast soliga dagar i en härlig miljö bland en massa andra bilar. Men oftas var det jag som var storerbror för många av mina bekanta efter vägarna var betydligt mycket mindre än mig. Sen var störredelen av dessa fordon betydligt mycket klenare än vad jag var. Jag kände mig som rena Arne Tamer i jämförelse med dom. Sen var det en del av kärrorna som rökte också det var väl inte John Silver utan filter utan mer oljeblandade tvåtaktare.
Efter några år med oftast endast passagere i min framsoffa och ett väldigt bra skötsel av min ägare började det hända saker. Helt plötsligt börjde passagerarsidan av mig att öka i vikt. Det hände tre gånger och efter varje gång blev det en till passagerare i baksätet. Nu var det inte så stor viktökning men därimot så var det ett annat problem som uppstod. Dessa individer som nu förpassades till mitt bakre säte tillhörde ett helt annat släckte än de främre passagerarna. Ofta var det att man stod i sätet med skorna på, det slaskades av diverse olika saker och liknande så det kändes inte så roligt precis. Dessutom börjar min ägare att sluta sköta om mig som han gjort förrut.
En dag hörde jag hur min ägare började prata med sin granne som hade ett fordon som tydligen betydde ” jag rullar” jag tänkte vem gör inte det? Då säger han helt plötsligt att jag dricker för mycket! Jag som var absolutist jag hade aldrig smakat starkt på sin höjd 100 oktan inget mer. Han pratade till och med om att göra sig av med mig! Byta bort mig! Han sa något om att han skämdes inför sina vänner när han åkte med mig, så lät det inte för fem år sedan.
Så kom till slut den dagen då jag måsta lämna mitt hem efter sex år, jag skulle bytas bort mot något som tydligen handlade om flygplan men den smatterburken skulle inte jag vilja flyga med. Denna gång hamnade inte jag i nått skyltfönster som när jag var ny, nä nu blev jag ställd på baksidan UTOMHUS! Det var många som kom och tittade på mig men dom såg lite annorlunda ut än min förre ägare. Här var det inga kavajer o hatt nä nu hade kunderna skinnjacka och väldigt mycket fett i håret.
En dag blev jag såld till en sådan person. Nu började en tuff period. Det första han gjorde med mig var att BORRA HÅL i mitt tak! Sen fick jag en lampa där. Sen skruvde man dit något inuti mig som man stoppade små runda svarta saker i och då blev det ett hiskelit oljud! Sen började jag att rulla ute långt in på nätterna och det var hur många som helst som skulle åka med mig varje kväll. Uj Uj vilken tid. Och inte tog man hand om mig heller. Ofta blev jag stående ute efter vägarna då man inte fyllde på drivmedel i mig. Efter ett och ett halvt år hade han inte råd med mig längre och ställde mig bakom en lada.
Där har jag nu stått i snart sextio år och visst har det varit ett antal moped ynglingar som varit spekulant på mig, men jag har alltid blivit stående kvar. Nu i dag började dom nya ägarn av huset prata om att köra mig till den sista vilan. Ja det var ju inte mycket annat att vänta. Nu ser jag den röda begravningsbilen anlända det står Bärningskåren på sidorna. Tack för mig