Usabil.nu

JUST LIKE EDDIE
När man snackar om riktigt 50 tals rock då ligger nog enligt mitt tycke Eddie Cochran I topp. Många säger förstås att Elvis var störst eller Chuck, Berry. Jerry Lee och Little Richard. Men för mig så var det nog mer framför allt Cochran och Buddy Holley.

Något som jag har sagt I många år är att vad hade hänt med världens musik och framför allt ungdomsmusik om dom två killarna har fått leva vidare? För båda två var duktiga musiker som skrev sina låtar själv. Okej även Richard Chuck och Jerry Lee skrev låtar men om man tittar på vad dessa producerade under så kort tid blir man bara stum, bara dryga tjugo år var dom båda två. Man kan ju även fundera på hur många olika versioner det finns av Summertime Blues, oavsett hur många det finns så kan jag säga att I stort sett alla är bra och har ett J..LA drag. Men nu ska detta reportage handla om Just Eddie Cochran.

Eddies första lite större stapplande steg mot stjärnhimlen startade 1954 när han träffar en annan person med samma efternamn, nämligen Hank Cochran. Dom började spela tillsammans och även om dom inte var bröder kallade dom sig för Cochran Brothers och blev under några år ganska populära inom countrymusiken.

Efter några år kände nog båda två att ska man bli riktigt populär var det nog Rock n Roll man behövde satsa på, och Eddie var väl mer mottaglig på det än vad Hank var så det föll sig ganska naturligt att dom efter ett tag delade på sig. Många gånger kan folk säga att vilken tur den hade som lyckades men det är inte enbart tur för det ligger mycket arbete bakom som ingen ser innan man blir berömd.

Sen kan det många gånger vara tur men den turen består mer i att man är med överallt och därför är på rätt tillfälle i rätt tid. Så var det även när Eddie blev erbjuden att spela ”Twenty Flight Rock” i filmen the cirl cant help it” en låt som för övrigt endast tog tre timmar att spela in. Efter denna film och med en låt som verkligen tog fram Eddie som artist gick man åter in i studion och gjorde en cover på en låt ”Sittin' in the Balcony” det var väl inte en Rocklåt men en perfekt tonårsballad som passade perfekt i tiden och hamnade till slut på en 18de plats på Top 100 listan, ingen dålig plats för en nykomling.

Under våren som kom gjorde han en paketturné med bland annat Gene Vincent och det var där deras vägar korsades för första gången.

En klassisk bild på Eddie från filmen The girl can`t help it

Eddie med flickvännen Sharon Sheeley

I början av 1959 var det en brittiske TV-regissör som sökte efter amerikanska toppstjärnor till sitt otroligt populära tv-program "Oh Boy!". Det engelska utbudet av riktiga Rock n Roll artister var inte mycket att hänga i julgranen dom här åren. Tyvärr var alla de riktigt heta amerikanska artisterna upptagna hemma i USA och var väl inte allt för entusiastiska över en resa till England, men i slutet av året skulle i vart fall Eddie Cochran, Gene Vincent och Ronnie Hawkins bli tillgängliga.

Gene Vincent var den förste som anlände till det brittiska kungariket i början av december 1959. Vincents första 2 veckors turné blev så populär att man snabbt satte ihop en 11 veckor lång landsomfattande turné där Eddie Cochran skulle medverka. Eddie skulle komma till Storbritannien i början januari 1960. Han hade då precis innan över resan varit in i studion och spelat in tre titlar: "Cut Across Shorty", "Cherished Memories" och "Three Steps to Heaven".

Medan Vincent fortsatte sitt konsertschema var Cochran i Manchester och repeterade inför två tv framträdanden som sändes den 16 och 23 januari. Den 24 januari spelade Cochran och Vincent sin första konsert tillsammans på engelsk mark därefter repade dom i tre dagar med den brittiska kompgrupp The Wildcats, som var utlånad av Marty Wilde.

Och nu var det stora ögonblicket inne för den engelska publiken. Direkt från USA, artisten med låtarna ”Somthing Else”, ”C'mon Everybody” och ”Summertime Blues”, den store EDDIE COCHRAN!!!” ungefär så presenterades han. Sedan drog det i gång med Eddie iklädd i en vit skjorta och gråa skinnjeans och sin klassiska ljusbruna Gretsch 6120 gitarr. Hans sång lät lika bra och kraftfull som på skivorna.

Publiken var inte missnöjda, han sjöng och spelade Rock n Roll precis som det skulle göras. Peter Jamieson på Manchester Hippodrome sammanfattade det hela på följande sätt:

-Genom hela hans showen var det ett kaos, skrikande och jublande rop från publiken från början till slut. En oförglömlig tour-de-force av denna otroliga artist.

Där efter följdes det en senvinter och vår med ett hektiskt turneschema. Det var 1 veckas shower i Wembley i London, Leeds, Birmingham, Liverpool, Newcastle och manchester ända in till början av april 1960. Turnéns otroliga framgång ledde bara till fler och fler uppträdande men samtidigt hade Eddie en inspelningstid att passa hemma i USA den 17 april.

Slutligen var det bara en vecka kvar av vistelsen i Kung Richards land, den veckan skulle tillbringas i Bristol och spelningarna skulle äga rum på Hippodrome med start den 11 april. Efter tre dagar anlände Eddies flickvän Sharon Sheeley till Bristol och stannade veckan ut tills dom skulle resa hem till USA igen. Dom gjorde två spelningar per kväll men Eddie verkade ha förlorat en del av sin entusiasm och publiken i västra landet bjöds på slentrianmässiga snarare än inspirerade framträdanden.

Affischen till den sista spelningen dom gjorde på de brittiska öarna.

En tidig bild på The Cochran Brothers Eddie till vänster

När man nu lyckats så bra på en gång först med att vara med i en rockfilm och framföra en rockig låt, sen får man en så stor hit på en gång så ligger det ju en viss press på en att lyckas igen och inte bli en One Hit Wonder.

Under våren 1957 skrev Eddie låtar i lag med Johnny Russell men det mesta av materialet gick omärkt förbi. ”Jennie, Jennie, Jennie” var hans första skiva 1958 och kom ut vid en tidpunkt då konkurrensen i branschen var mycket tuffare än den hade varit året innan. Hundratals nya singlar släpptes varje vecka.

Det skulle krävas mer än en rak rocklåt som ”Jennie, Jennie, Jennie” för att återetablera sin storhet. Den följdes upp med ”Theresa”, en rockballad som bytte ut Cochrans ständigt allvarliga sång mot en mjukt flickig refräng. Däremot var tiden mer mogen för B-sidan, ”Pretty Girl”, en vildsint rocklåt som tog vid där ”Jennie, Jennie, Jennie” hade slutat. Men det behövdes något mer och på försommaren 1958 släpptes en skiva men åter igen var det B-sidan som räknades nämligen Summertime Blues.

Efter att "Summertime Blues" hade spelat ut sin roll, behövdes en uppföljare. Ett fränt gitarriff blev återigen grunden för den nya låten, som liknade "Summertime Blues" men ändå tillräckligt annorlunda för att betraktas som en klassiker i sig, nämligen ”C'mon Everybody" Nu var han åter igen tillbaka i hetluften samtidigt som den riktiga Rock n Rollen började att ebba ut lite i Staterna.

Eddie skriver autografer till ivriga engelska beundrarinnor

PR fotografering i England där även Marty Wild fick vara med ”Kim Wilds pappa”.

När turnéchefen levererade flygbiljetterna till sångarens hotellrum på turnéns sista morgon slet Cochran upp kuvertet medan han satt i sängen och skrek till Gene Vincent

– ”Ta en titt på de här, grabben, riktiga biljetter till USA!”

Eddie var trött på att turnera i England då och ville bara åka hem till Carlifonien.

Omedelbart efter att ridån gick ner för den sista showen, klockan 22:30 på lördagskvällen bokade Eddie en taxi för en nattresa till Heathrow på söndagen. Det var tänkt ta ett tåg till London efter föreställningen, men efter att man hade fått veta att tågtrafiken från West Country stängdes ner på natten hyrdes i stället en taxi för den 16 mil långa resan.

Ford Consuln som anlände kördes av en 19-åring vid namn George Martin, Med i bilen åkte då Gene Vincent, Eddie Cochran, Sharon Sheeley och Pat Thompkins Taxin kördes i hög fart genom den mörka Wiltshire-natten och slingrade sig genom en rad småstäder.

Vid midnatt nådde de utkanten av Chippenham, en liten stad 3 mil från Bristol. När de passerade under en smal järnvägsviadukt i Chippenham var det en tvär kurva på vägen som ledde upp till en svag uppförsbacke som kallas Rowden Lane. Vägen hade nyligen grusats om och samtidigt kommer chauffören på att han hade tagit fel väg och var på väg tillbaka till Bristol. När han skall vända missbedömde han vägkurvan när bilen kom ut från viadukten.
Han tappar kontrollen och träffade trottoarkanten på andra sidan med låsta bromsar. Bilen snurrar runt kraschar till slutligen i en betonglyktstolpe. Cochran hade kastats uppåt mot bilens tak av kraften från kollisionen och sedan slungats ut på vägen. Vincent ådrog sig ett brutet nyckelben medan Sheeley fick ryggskador, Martin och Thompkins klarade sig oskadda.

De skadade passagerarna fördes St. Martin's Hospital i Bath där de behandlades av ambulanspersonal. Cochran återfick inte medvetandet och dog av allvarliga hjärnskador klockan 16.00 påskdagen, sexton timmar efter kraschen. Även om hans död skapade rubriker i Storbritannien fick nyheten endast begränsad uppmärksamhet i USA.

Onsdagen den 20 april, efter mindre än tre dagar på sjukhuset, skrev Vincent ut sig själv med den uppenbara avsikten att flyga tillbaka till Los Angeles med Cochrans kropp. Han ringde omedelbart sin mamma i Norfolk, Virginia. Gene sa "Eddie och jag började tillsammans och vi kommer hem tillsammans".

Eddie Cochran begravdes på Forest Lawn Cemetery i Cypress, Kalifornien, måndagen den 25 april 1960.

När man nu som sagt har en del av familjen i England och skulle åka dit nu i vår så RÅKADE det av en händelse vara i samma veva som det var 65 år sedan så när som en vecka som Eddie dog i bilkraschen. Nu RÅKADE det dessutom vara som så att en grupp som gör en jubileumsshow spela precis i närheten där dom bor. Även min svärson tog mig med till den plats som minnesmonumentet finns och olyckan var, det är en plats som jag har velat besöka sedan jag var 15 år och nu har man gjort det. Jag var även till den teater som var det sista stället som Eddie spelade på. Det var stort att besöka dessa ställen även om man känner lite sorg över ett Eddie inte fick vara med längre än det blev.