SMUGGLAR KUNGARNA
Vissa personer är aktiva och vill att det ska hända något hela tiden, andra är väldigt aktiva och då måste det hända något hela tiden och sedan har vi dom som är som Arne där det RÅKAR hända något jämt o ständigt.
Okej vår vän var väl kanske ganska ofta orsaken till att saker och ting hände, sen om det fanns någon liten mikropaus av idétorka emellanåt så brukade det allt som oftast dyka upp någon kompis. Sagda kompis brukade rätt ofta ha någon idé på lut som han frågade Arne om han ville hjälpa till med, vilket nio gånger av tio inte brukade sluta så bra då han i stort sett aldrig neka att hjälpa en kompis.
Arnes närmaste bekantskapskrets som i stort sett bestod av samma sorts klientel som vår vän, med andra ord extravagant aktiva. Dom flesta hade känt varandra sedan småskolan och gått i samma klass. Vet inte riktigt vad för sorts klass dom gick i men den hette något med O B och S ja ja i vilket fall så var det effektiva grabbar beroende på hur man ser det.
Det finns ju som bekant en hel del amerikanska bilar i vårt avlånga land. Ingen normalt funtad person med lite insikt tror att alla dom kom hit som ny utan de flesta som i dag rullar på våra vägar har kommit hit på senare tid. Dessa bilar har alltså importerats av bilintresserade killar och tjejer under årens lopp.
Detta har för det mesta skötts på ett exemplariskt sätt, men en del gånger har det kanske inte riktig gått enligt lagboken och andra gånger har man inte ens läst innehållsförteckningen i Sveas rikes lag.
Nu är väl en insmuggling av gammalt skrot det mest uppseendeväckande lagbrott man kan göra man hamnar inte i Kumlabunkern precis, möjligtvis en månads pallspikning på viskan med andra rattfyllon. Däremot kan det bli lite kostsamt om man har otur.
Varför tar jag nu upp detta ämne då? Jo nu var det som så att vid en av Arnes Mikro pausar av idétorka ringde en ”kompis” en fredagseftermiddag och undrade om han ville hänga med till Norge för att hämta hem en 47a Cheva. Ja visst svarade han inga bekymmer.
Dom har visst god öl i Norge också påpekade kompisen om det motförmodan hade varit som så att Arne hade tvekat att följa med, vilket skulle ha varit helt osannolikt att han skulle ha gjort. Få åka till Norge, Ta hem en 40 talare bara det räckte länge för att Arne skulle följa med. Sen den där kommentaren om öl gjorde inte saken sämre.
Några timmar senare dyker två kompisar upp med en dieselluktande tysk produkt av märket Benz. Det där med dieselluktande berodde inte enbart på att den gick på diesel det låg nämligen ett dieselfat i skuffen också. Dieseln var billigare i Sverige resonerade kompisen, hur billig den var frågade aldrig Arne. Det satt även en FIN ny monterad dragkrok på bilen så ny monterad att det endast hade suttit där sedan kvällen före. Tyvärr hade inte svensk bilprovning nattöppet så den lilla petitessen fick man ta när man återvände till Sverige. Men den var VÄLDIGT¬- FIN dragkroken.
När det var som så att färden västerut var ca 80 mil lång innan man nådde slutmålet så en övernattning var självklar. Den över nattningen blev i de djupa Värmlandsskogarna på det otroligt exklusiva hotellet Mer-cedez benz. Frukosten bestående av en kopp termoskaffe och två ostmackor intogs morgonen efter på hotellets uteservering Los huven.
Väl framme i vid Chevan några mil från Karl-Johann alltså Norges huvudstad konstaterar man att det inte bara var EN bil! Okej det var en kaross med tillhörande chassie men det var extra material till minst tre bilar. Så när väl bilen var upprullad på släpvagnen så börjades det med att fylla hela karossen med prylar. Det var skärmar lister chassie detaljer mm mm. you name it Det var hur mycket saker som helst.
När väl allting var lastat i bilen, på bilen, under bilen och bredvid bilen. Då lindades hela släpvagnen in i en blå och fin presenning. Sedan började färden hemåt Svedala för de tre musketörerna.
Det enda tänkbara hindret för hemresan var nu King vid gränspolisen alltså Tullen. Det var nämligen som så att Arnes kompis inte hade för anledning att tulla en landsförvisad 47 a cheva. Men våra vänner hade redan förutsett detta lilla hinder. Man hade skolatlasen med från grundskolan som Arnes kompis glömt att lämna tillbaka. Man kan fundera på om skolan egentligen ville ha tillbaka den då det visade sig att den var från tidigt 50 tal. Att kartboken var ca 30 år gammal och att vägnätet hade byggts ut lite började våra kumpaner att misstänka då man hade tänkt ta en lite mindre väg hem till gamla fosterlandet däro inga tullstugor existerade. Man började bli lite misstänksam att vägen var ganska stor och att det säkert fanns en tullstation längre. Då ser dom helt plötsligt två bilar parkerade vid en parkeringsficka och tänker att vi frågar dom om det är någon tull längre fram.
I samma veva som man kommer upp bredvid den ena bilen läser man på reklamen som står på dörrsidan av bilen TOLL! OJ helt fel företag just nu. Lika fel som att GB skulle involvera sig på Antarktis. Nu blev det bråttom. Gasen i botten på Mercan vilket i och för sig inte sa så mycket, men man lyckades komma upp i ca 100km/h i vilket var hastigheten man passerade tullstationen med där det stod en skylt med 30 Km på.
Man kan ju tänka sig reaktionen inne i tullstugan. En lugn och skön lördagseftermiddag två halvsovande norska tulltjänstemän sitter med varsin kopp kaffe och hembakt doppa som den enes kone har bakat. Man skall snart gå av skiftet. DÅ kommer det en dieselrykande farkost med en släpvagn efter med en last som ser ut som det stod en husvagn på släpvagnen, dessutom helt täck. Inget misstänkt alls! Det måste ha flugit både kaffe och kneipbrød inne i stugan när båda tullmännen kilade fast sig i dörrposten för att först komma ut och ta fast smugglarna.
Hur gick det då för våra vänner då? Jo efter att man som sagt CROSSED THE BORDER i ca 100 knyck och det sista man såg av vårt västra broderland var en liten gullig stuga som verkade vara TOLLVERKETS huvudkontor, så gasade man vidare i de Värmländskaskogarna i tio minuter och var helt på det säkra att man hade lyckats. Då säger helt plötsligt kompisen i baksätet. Det ligger en tullbil bakom och blinkar med lyset. Du skämtar säger dom i framsätet. Titta i nästa kurva då säger han i baksätet, nu hade man ju inte precis husvagnsbakspeglar på bilen vilket hade behövds med tanke på hur stor lasten var. Jodå mycket riktigt ligger det en tullbil bakom med blåljus. RIDÅ. Okej det var bara att stanna ekipaget och invänta domen.
Ut kommer två minst sagt högröda Tulltjänstemän. Om orsaken till andsiktfärgen var trions passage över landsgränsen eller om det var den förstörda Lördagskvällen är det svårt att säga, men våra vänner hade nog varken förr eller senar hört så många Norska svordomar samtidigt. Efter ett tag börjar den äldre av tjänstemännen att lugna sig när dom förklarat att det var en veteranbil som på släpvagnen och han insåg nog det ungdomliga tilltaget medans den yngre fortfarande hade ett terrier liknande beteende. Vart fall den äldre av dom två tyckte nog inte att det var så farligt men ville ändå se på lasten. OJ här var det mycket saker! Var kommentaren som han fällde. Hur det än var så frågade han om trion skulle långt nädå svarade Arnes kompis bara ca 60 mil till.
Hur det var så fick de tre musketörerna åka vidare, sen om det berodde att det var kaffet och kneipbrødet som hägrade eller kompisens oskyldiga min när han lovade ATT NÄSTA GÅNG SKA VI STANNA I TULLEN. ”eller fixa en nyare skolatlas”.