I Vic Edelbrocks fotspår
 

 

AV GUNNAR LJUNGSTEDT (TEXT & FOTO)

Reportaget har något år på nacken!

Återbrukstanke bakom konstnärens Roadster
Debatten om vad som är originalskick inom bilhobbyn stämde inte riktigt överens med Leo Brusewitzs erfarenheter från byggnadsvårdsskrået. Så han la ner originaltankarna och byggde hot rod istället. Och vilken hot rod sedan! Roadstern följer rakt i legenden Vic Edelbrocks fotspår!

Scenen är natursköna Öhn vid Ströms Vattudal. Den som sett Beppe Wolgers och Per Åhlins underbara mysfilm Dunderklumpen från 1974 känner igen miljöerna.
De är inte bara slående lika, det är just precis här filmen spelades in.

Mitt i den jämtländska idyllen kommer plötsligt … Vic Edelbrock, på väg till El Mirage!
Vi är bara ett stenkast från Beppes hus, som dottern Camilla nu bor i. Det var Camillas dockor som stals av den missförstådda Dunderklumpen i filmen. Men nu lägger vi det åt sidan och tittar vad Leo Brusewitz har för sig.
Leo är en märklig hybrid, kan man tycka vid ett första möte. Han är frikonstnär och har med sin Moa byggt upp ett hemman med flyttade byggnader, återvunnet timmer, fönster från rivningshus och ett gigantiskt växthus av mejerifrysdörrar från soptippen.
De odlar sina grödor ekologiskt och slungar sin honung. Fan vet om de inte kokar sprit i något av alla märkliga krypin, men det talar vi i så fall tyst om eftersom polisen bor runt hörnet.
Inte riktigt där man tror sig hitta en hot rod, va?

Den kaross som hörde till ramen gjordes iordning och blev plugg till gjutformen för Ravon Streetrods plastkarosser. Som tack fick Robert Jam
den första karossen som knäcktes ur formen. Redan för 30 år sedan var bilen byggd i nostalgi-stuk, något som Leo spunnit vidare på.
Däckdimensionerna var viktiga, speciellt i bak där hjulets radie måste följa pressningen i karossidan med harmoni.
Dessutom bidrar de höga bakhjulen till att reducera varvtalet.

Ekologiskt bilbruk
Men se, bakom portarna på det av återvinningstimmer byggda garaget tronar en sidventilsskatt av guds nåde. En taksänkt A-Ford med 32-maskering, en underbart patinerad kupa från 1935 och … och, något som Vic Edelbrock måste ha byggt!
Att en man med Leos filosofi kan hålla på med gamla bilar är egentligen ganska logiskt. Återanvändning är självklart i ett ekologiskt leverne. Leo får ibland bemöta anklagelser om avgaser och orimlig bränsleförbrukning.

– Kör du i ett vrak från 1998 spyr du säkert ut minst lika mycket avgaser som en fin bil från 1958, hävdar Leo.
Plast är inte något Leo uppskattar.

– Mycket plast avger gaser en tid efter tillverkningen, suckar han. Man känner det när man går in i en affär. Det luktar mystiskt av plast i bilen när man åker hem med en kasse grejer från Jula. Det gör inte en gammal Ford-axel man hittar på en skrot!

Bakluckan är från en 32 Coupé som gått på El Mirage. Vid slipningen inför lack rann mängder av sand ut. Leo, som är filosofiskt lagd,
hade svårt att bara slänga sanden då den kanske kom från just El Mirage … eller så var det vanlig blästersand.

Byggnadsvårdens syn
Hot roddingen är en revolt mot originalrenoveringsbranschen, där Leo tidigare återfanns med både engelska sportbilar och Volvo P1800. Diskussionen om förhållningssättet till originalrenoveringar stämde inte med Leos synsätt, han jobbade extra på Jämtlands läns museum och höll på med byggnadsvård där synen är en annan.

– Där använder man allt som fungerar, och byter inte ut något för att det är lite slitet. En förslitning berättar en historia, speciellt om man vet något om hur förslitningen kom till!
När Leo fick poängavdrag på en Concours d’Charme för att vinylen på instrumentbrädan hade en prägling som kom först året efter, då fick det vara nog.

– Jag har alltid tyckt att amerikanska 30- till 40-talsbilar har fantastiska former, berättar frikonstnären som insett att hot roddingen är bilvärldens konstateljé. Det är minst lika mycket jobb att bygga om en bil som att renovera den, bedömningen vad som är mest kreativt är subjektiv men jag tycker det är kreativt att bygga i egen stil.

Insug och toppar är signerade Edelbrock. Bara den mittersta av de tre Holley 94-förgasarna är inkopplad.

Den droppade framaxeln signerad Stewart Dago härstammar från
sent 1930-tal, och ser ut som riktigt bonnsmide. Trummorna är
välanvända Buick-trummor av aluminium, modellen med gles flänsning.
En och annan fläns är knäckt, det ger patina och känsla.

Plugg till plastkaross
Roadstern började sitt nya hot rod-liv hos Robert Jam i Missouri någon gång i slutet av 1970-talet, eller i början av 1980-talet. Originalkarossen hamnade hos Ravon Streetrods som efter renovering använde den som plugg när de tog fram sin glasfiberkaross. Som tack fick Robert det första exemplaret som kom ur nya gjutformen.
Redan då byggdes bilen i nostalgisk stil, tvärtemot dåtidens trend med Chevrolet 350 och andra modernare bitar, något Robert fick beröm och utmärkelser för.
Bilens vidare leverne är inte känt förrän den dök upp i Danmark där den inte gick att registrera. Den hamnade i Sverige och riskerade att byggas om till mycket modernare utförande, innan byggnadsvårdare Brusewitz slog stopp för de planerna genom att köpa den.
Efter ett tag såg han likheterna med Vic Edelbrocks Roadster och samlade på sig gamla utgåvor av tidningen Throttle för att jämföra och söka inspiration.

– Jag tittade på däckdimensioner, lutning på karossen och sådant.

Unik dussinbil
Sufflett, hjul och motor var några av komponenterna som byttes för att få in stuket på rätt linje igen. Hot rod-profilen Micke Fors hjälpte till med tips, råd och delar. Bland annat kommer hela fronten därifrån.
Vid ett tillfälle testade Leo Roadstern på strippen i Sundsvall. Normalt 402 meter, men på den här tillställningen kördes bara 201 meter, något som Leo missade på förarmötet.

– Jag körde om den andra bilen strax före mållinjen, under segertjut inuti hjälmen, skrattar Leo. Utan att begripa att han slagit av 200 meter tidigare. Jag höll på att slå runt i slutet av banan …
Direkt efter strippkörningen stod Leo på en vernissage och lyssnade på nedsättande snack om ”bildårar”, klev ut och tog Roadstern till möte med lokala idrottsföreningen där alla stannade upp mitt i en diskussion om ”hur bilnördar kan lägga så mycket tid på en bil”.

Quickchange-klumpen från Winters innehåller en 4,11:1-utväxling. Med höga 7.50-däck hålls varvtalet ned till en rimlig nivå.

En frikonstnär som lever av vad den egna jorden ger, kan mycket
väl vara hot rodder i hjärtat. Leo Brusewitz gillar återanvändning
av gamla saker, och bilbygge är ett utmärkt sätt att praktisera det.

Satsar på kupan
Alltså, Leos olika roller är svåra att få ihop för en del människor.
Sedan Forden kommit ut på vägen har Leo upptäckt hur otroligt många Roadster 32:or det finns i landet.

– Det blev en dussinbil, skrattar han. Så nu har Coupén från -35 blivit intressant igen, jag har börjat med den nu!
Leos definition på dussinbil kan skilja sig något från omvärldens. Känslan av att se en skärmlös svart Roadster byggd i Vic Edelbrocks anda, susa fram i Ströms Vattudals kvällsljus med riktning mot El Mirage samtidigt som Toots Thielemans tema från Dunderklumpen spelas inuti huvudet … det känns faktiskt en smula unikt.

Flera sidventilsbilar samsas i Leos garage, kupén i hörnet är den som får mest kärlek nu, när Leo upptäckt att Roadstern är en dussinbil.

Robert Jam hade en kamrat som hjälpte till med inredningen när
Ronald Reagan var president. Den håller bra än idag, och har bara
rengjorts av Leo. Banjoratten, instrumenteringen,
rattstången och växelspaken härstammar från Ford 1939.

Recept
Ford Roadster 1932

Ägare/byggare: Leo Brusewitz.

Kaross: Ravon Streetrods första glasfiberkaross. Huv, huvsidor och kylarmaskering i plåt från Micke Fors. Rostfri grill, gammalt originalemblem, två tum sänkt rutram, plåtbaklucka från 1932 Coupé, LeBaron Bonney-topp, gammalt Moon Racing-tanklock.

Lack: Solidsvart.

Motor: Ford 59AB, 100-hästars sidventil-V8 från 1947, påstådd trimkam, Edelbrock-toppar och –insug, trippla Holley 94-förgasare, Mallory dubbel-brytarfördelare, Fenton-headers, hemgjort rostfritt avgassystem med glaspack-dämpare, 12-volts elsystem med VW-generator i originalgeneratorns hus.
Max effekt: Kanske 120 hk?

Transmission: 3-växlad manuell från Ford 1939. Ford 1936 bakaxel med Winters quickchange-centrum och 4,11:1 slutväxel.

Chassi: Ford 1932 originalram, kortad bak, delvis boxad fram, nytt kryss på mitten. Bakaxeln upphängd i V-stag från 1936 och A-Ford-fjäder. Tre tum droppad originalframaxel från Stewart Dago (sent 30-tal).

Bromsar: Buick aluminiumtrummor. All mekanik från Ford 39-40.

Fälgar: 16-tums Ford 1940 plåtfälgar med originalkapsel.

Däck: Firestone 5.50-16 fram, 7.50-16 bak.

Inredning: Klädsel från tidigt 80-tal, instrumentering, banjoratt, rattstång och växelspak från Ford 1939.  

Vic Edelbrock Senior
Otis Victor Edelbrock föddes i Kansas 1913 och var en pionjär inom hot rodding. Vid 25 års ålder startade han företaget Edelbrock Corporation efter att under ett par år drivit en bilverkstad. 1938 köpte han en Ford Roadster -32 som projektbil till sina egentillverkade trimdelar.
Vic tävlade en del samtidigt som han utvecklade nya produkter åt dåtidens motorbyggare. När han, vid 49 års ålder, gick bort i cancer efterträddes han på vd-posten av hans son Vic Junior.
Leo och Moa i en av de egenhändigt byggda stugorna med utsikt över Ströms Vattudal. Allt material är återvunnet, och känslan i detaljerna är enorm.
Hot rodding och byggnadsvård baseras på samma värdegrunder!